Jag saknar konståkningen
Nu har jag precis kommit hem från en 45 minuters lång promenad. Det var skönt, men det blåste väldigt kallt emellanåt. Promenaden blev till Akalla och tillbaka med massor av omvägar. På vägen hem svänge jag förbi ishallen och just då hade min gamla konståkningsgrupp träning, det var jättekonstigt att stå utanför och kolla in på isen. En gång var jag med där, men nu hinner jag inte med skolan. Jag saknar konståkningen. På senare tid har märkt ett behov för mig att uttrycka mig till musik, det låter helt knäppt, men det är sant. Släpp mig fri på ett stort fällt med en iPod och inga åskådare så skuttar jag runt som en ko som varit instängd hela sitt liv! Men jag kanske går på SKK-lägret i slutet av sommaren, och börjar om med konståkningen igen, då vill jag tävla också. Då ska jag antingen åkta till Detektivbyrån, Thomas Newman eller Yann Tiersen (:
du är inte ensam. jag trodde att det skulle vara skönt att slippa konståkningen, men nästan genast började jag sakna den! helt sjukt, eller hur? det är verkligen som ett beroende, har man börjat kan man inte sluta utan att sakna det. så är det säkert med alla sporter.
:)